Inom svenskt skivreklamskrivande stÃ¥r Stefan Sundström i en klass för sig. PÃ¥ ett A4 hinner han bÃ¥de utmÃ¥la vispop som â€det nya hippa†och Maud Sundström som â€en skam för svensk vispopâ€, bedyra sin kroppsvätskliga förtjusning i sin fru och be att fÃ¥ alla vÃ¥ra pengar insatta pÃ¥ parets konton.
Annars är det här första plattan pÃ¥ ett tag som sÃ¥llar agnarna frÃ¥n vetet bland lyssnarna pÃ¥ traditionellt Sundströmmaner. Där han Ã¥ter bejakar sin bräkiga och burleska sida, och ägnar sig nästan lika mycket Ã¥t gammaldags Stonesrock som Ã¥t den visgenre han ändÃ¥ bekänner sig till – möjligen pÃ¥verkad av att â€Strängen†frÃ¥n DundertÃ¥get och The ÂHellacopters ingÃ¥r i bandet.
Annons:
Samtidigt är han i bra form, med betydligt mer att komma med än vad låtarnas anslag avslöjar. Det här är en artist som gärna låtsas entydigare än han är. Samt fulare. Men han är helt hemma i det han gör.